För ca tre veckor satt jag
och kikade runt bland olika bloggar
precis som jag brukar till och från,
och plötsligt läste jag ett inlägg
som gick rätt in magen som en kniv.
Pia på Atelje Skogslyckan
skrev om sin sons självmord...
Hon utmanade oss andra
att göra ett inlägg om detta,
för som hon skriver:
Vi bloggar alla om olika saker...
mode,heminredning,trädgård osv.
Men vad hjälper det vad vi brinner för
om vi inte har det allra viktigaste runt oss?
Dom vi älskar!!
Om ett av dina barn dör, din bror eller syster...
då ter sig genast allt det andra så litet...
Vill ni läsa hennes fina och viktiga inlägg så klicka HÄR
Har gått och värkt på detta men tryckt bort det
men det river i mig hela tiden,
så ja Pia, jag antar utmaningen,
även om mitt inlägg kanske inte
kommer att vara så positivt som det brukar vara.
Att ställa tragedier mot varandra är kanske fel
men jag gör det ändå för att ge en uppfattning
hur enormt stor dödligheten pga självmord verkligen är.
Ebola,som vi dagligen hör talas om
och som naturligtvis är en fruktansvärd sjukdom för de som drabbas,
har hittills dödat ca 4500 människor...
Ca 1 000 000 människor tar sitt liv på jorden...varje år...
en människa var 40:de sekund dygnet runt...
I Sverige ca 1600 (finns antagligen ett stort mörkertal dessutom)
och många av dem är unga...mycket unga...
Jag har två gånger i mitt liv
tagit beslutet att ta mitt liv.
Som ung pga psykisk ohälsa
som drev mig till ett ohållbart destruktivt liv
och som vuxen pga mycket svår och långvarig smärta
efter en obehandlad borreliainfektion...
Vad kan få en att tänka så?
Hur kan man ens drömma om att utsätta
sina nära och kära och sig själv för något så hemskt?
Svår psykisk eller fysisk smärta är mitt korta svar.
Ingen människa tar sitt liv för att göra andra illa...
man orkar helt enkelt inte mer, det gör för ont...
Varför gjorde jag det inte?
Som ung grep samhället och mina nära in
och "såg till" att jag med tvång och vård fick hjälp,
Jag hade ständigt människor omkring mig
tills jag var tillräckligt stark att stå på egna ben.
Det fanns ekonomiska resurser och samhället
var inte lika tufft att leva i som idag.
Som vuxen hade jag barn (om än vuxna)
och man,mamma,bror och vänner
som jag inte kunde lämna...inte kunde göra illa...
Alla kan hamna i en situation där vi inte längre orkar.
Du, jag...vem som helst av oss...
Så länge vi väljer att ha en värld
där ständigt ökad ekonomisk tillväxt till varje pris
är viktigare än oss människor
så tror jag att detta förfärliga bara kommer att öka.
Våga fråga:Du ser ledsen ut,vill du prata om det?
Våga svara: Ja, jag mår inte bra...jag behöver hjälp...
Till dig som blev lämnad kvar vill jag säga:
Du gjorde inget fel, tvärtom, du gjorde ALLT!
Skrik,gråt,sörj,hata men vet att du ALDRIG gjorde fel <3
Till dig som snart inte orkar längre vill jag säga:
GE ALDRIG UPP, det finns alltid en dörr ut
du har bara inte hittat den ännu <3 <3 <3
Kram Annika